Den stora händelsen var när vi som hemvärnskår representerade Sverige på Fyradagarsmarschen i Nijmegen, Holland. Tyvärr var det extremt varmt och marschen fick ställas in redan andra dagen. På invigningen spelade vi tillsammans med sju andra musikkårer från Europa för en publik på närmre 50 000. Andra dagen hade vi sittande konserter i olika byar utmed marschvägen. Det var väldigt hett och som tur var hade vi hjälpsamma guider som servade oss med mycket vatten. Efter denna dag tog allt slut eftersom flertal sjukhus blev överbelastade med gångare som drabbats av bl a överhettning och vätskebrist. Tyvärr avled även två personer som deltog under marschen p g a hettan. Stämningen kändes tryckt både på campen och hos oss på militär-anläggningen. Efter omständigheterna var det många musikkårer som valde att åka hem. Vi och den norska musikkåren gjorde det inte för att festivalen i sig inte var över och då tyckte vi att vi kunde stanna kvar och underhålla invånarna i Nijmegen. Vi höll en ceremoni tillsammans med Nijmegens borgmästarinna som höll ett gripande minnestal och tårarna kom när vi spelade Anthem ur Chess.

Älmhults Hemvärnsmusikkår firade 25-års jubileum och vi arrangerade ett tatto i Älmhult med fem kårer från södra delen av Sverige.

Storbandet, Oktetten och Drill & Dans gjorde sina framträdande på ett bra sätt. Detta var också det första året då en nyintagning till drillningen resulterade i noll nya tjejer! Drillningen är på nergång i Älmhult och det blir inte bättre med dåliga halltider

När det gäller Drill & Dans hände det desto mer. Man kvalade sig vidare med alla starter från RM till SM. I SM gick man till final med team junior där man kom 6:a. I december arrangerade man Linnédrillen för andra gången. Det var en mycket uppskattad tävling med många deltagare från hela landet.

Storbandet spelade på Östesjöfestivalen, Älmhultsdagarna samt Kräftfesten.

Året då föreningen fyllde 80 år och nya uniformer invigdes under pompa och ståt på vår Höstkonsert. Föreningen hade under året 72 aktiva medlemmar och en genomsnittsålder på 27 år. Nytt för året var kvällskonsert på Torget i Älmhult. Vi var även med och firade ett fotbollsjubileum i Markaryd. På hösten hade vi en manifestationskonsert tillsammans med Ungdomsmusikkåren mot hotet av nedläggning av musikskolan. (Musikskolan lades inte ner.)

Jubileumsårets höjdpunkt var när vi som Hemvärnets Musikkår representerade Sverige på ett tatto som hölls i Hamburg och Neumünster under hösten. Det var mycket uppskattat från både civil och militärisk publik!

Under vårterminen var drillflickorna ca 24 tjejer som gjorde mycket bra ifrån sig på många tävlingar. Vid flera tävlingar åkte man hem med flera medaljer. Sen kom höstterminen och med det följde dåliga halltider som resulterade i att många av tjejerna slutade. När året var slut var antalet nere i 18 aktiva tjejer.

Föreningen bestod av totalt 83 aktiva medlemmar (49 kvinnor - 34 män). Kommunen hade planer på att flytta bort oss från Tonhöjden, detta förslag hamnade lyckligtvis i papperskorgen. Hemvärnets Musikkår Älmhult firade 20 års jubileum, vilket man firade genom att ha tattoo under Älmhultsdagarna och även Höstkonserten gick i Hemvärnets tecken. Älmhults Musikkår och Elme Kören gjorde två föreställningar av det så populära Pompa & Fest (nyårs konsert).

1996 spelades bidrag till Musik i Kronobergs CD-skiva "Blåsmusik i Kronoberg" in under våren. Kåren deltog under sommaren i Östersjöfestivalen i Karlshamn för första gången. Höstkonsertens tema var "Städer i Europa". Kåren var i Estland för att inviga ett barnhem uppfört av Lions i Älmhult. Spelning gjordes även på Rådhusplatsen i Tallin. HV-kåren var på läger i Tylebäck i maj.

1992 var det åter igen läger på Öland. Kåren deltog på våren vid I11:s nedläggningsceremoni. I juli deltog kåren i tattoo i Aabenraa, drillflickorna var med och gjorde parad. Hemvärnskåren fortsatte till Koblenz och representerade Sverige vid stadens 2000-års jubileum. Detta år fyllde Hemvärnets Musikkår Älmhult 10 år.

I maj 1991 var det åter dags för högvakt i Stockholm. Midnattsspelning hölls på IKEA i juni, kopior av Karl XII:s drabanter klampade kåren in i IKEA:s festlokal. I augusti var det statsparad i Växjö.

1990 fyllde HV 50 år. Detta firades med lokala hemvärnet i Eneryda, Stenbrohult och Älmhult den 19 maj. Den 20 maj var det statsparad genom Växjö och därefter konsert på I11 med figurativt program och arméns stora tapto. Även detta år var det Ölandsläger. Under året överlämnar Bengt Karlsson dirigentpinnen till Jan Gustafsson, istället tar Bengt över ordförandeklubban.

På det årliga Ölandslägret våren -89 jobbade vi stenhårt på det figurativa programmet. 1989 var premiäråret, på Stockholms slott den 27 maj gjorde vi det - ett figurativt marschprogram - en underbar känsla. Hv-trumslagare vid denna högvakt var Iréne Lööw och dirigent var Bengt Karlsson. Tidigare på våren detta år hade vi också kunnat inviga våra nya lokaler. Efter år av flyttande och bärande hade vi nu en egen orkestersal samt förråd och klubbrum. Under en intensiv och oförglömlig vecka i juli deltog Hemvärnets musikkår, Älmhult i den stora internationella Nijmegenmarschen. I oktober hade kåren besök av musikplutonens dirigent Mats Janhagen. 18 november hölls jubileumskonsert i nya uniformer. Ordförande detta år var Jan-Eric Karlsson.

1985 fick vi förnyat förtroende från Stockholms slott. Högvakt nummer 2 kunde genomföras på samma fina sätt som 1983. Hv-trumslagare och dirigent denna gång liksom 1983 var C-J Bergmarker. Torbjörn Lööf tog över ordförandeklubban, Stephan Bengtsson kvarstod dock som kårchef för hemvärnskåren.

1984 spelades, i samband med 60-årsjubiléet, kårens andra LP-skiva in. Dirigent var nu Älmhults kommunale musikledare Tenho Vuorikoski, som tagit över efter Bergmarker, vad gällde den civila delen av kåren. Föreningen Älmhults Musikkår växte och blev allt populärare, ja till och med så populär att vi fick en egen "fan-club" med cirka 700 medlemmar! Kåren gjorde allt fler framträdanden varje år. Antalet engagemang per år pendlade mellan 35-40 stycken.

1981 var nästan till ända då Hemvärnets Musikkår Älmhult såg dagens ljus. Det skedde på initiativ av dåvarande regementschefen vid Kronobergs regemente, överste Sven H Skeppstedt, som tog kontakt med C-J Bergmarker. Denne presenterade förslaget för kårens medlemmar, som inte var sena att acceptera och låta sig utrustas med uniform m/60.

Under början av 80-talet hade kåren ett antal utbyten med en mandolinorkester och ett storband i Brunssum, Holland. Det var vår "barytonist" Hans Gustafsson som lyckats knyta dessa så uppskattade kontakter med Holland.

1979 spelade musikkåren in sin första LP-skiva, vilken blev en stor framgång för kåren, både musikaliskt och ekonomiskt. En sådan skärpa som visades vid inspelningen var fantastisk att få uppleva. Över 800 skivor såldes och grunden till en god ekonomi var lagd.

1978 var ett händelserikt år, kåren fick en ny ordförande i Stephan Bengtsson, och en drillflickstrupp och ett storband bildas inom kåren.

1975 började en ny, och som det visade sig populär tradition, nämligen lördagsmarscherna genom Älmhults centrum. 5-8 gånger per sommar fylldes Älmhult av kårens taktfasta rytmer, till ortsbefolkningens stora glädje.

1972 lämnade Göte Lundblad kåren p.g.a. tidsbrist. Detta var ett hårt slag, då Göte var en mycket omtyckt ledare och kamrat. Musikkapten Ove Andersson, Hässleholm, tjänstgjorde som vikarie under ca. ett år.

Kårens drivande krafter var sedan några år Torsten och Olle Severinsson samt Rickard Sterner. Under 60-talet tillkom ett antal ungdomar, vilka alla mottogs med öppen famn. Ekonomin var åter igen ett problem och TV kom med en nästan mördande konkurrens. Det var inte ovanligt att det vid en konsert var fler personer på scenen än i salongen. Efter 8 års ordförandeskap avgick Torsten Severinsson vid årsmötet 1970, och överlämnade posten till brodern Olle Severinsson. Under första delen av 70-talet fungerade kåren som något som kan liknas vid "IKEAs husband". Kåren medverkade vid ett flertal invigningar av IKEA varuhus, både inom och utom Sverige.

1962 bytte kåren namn från Elme Musikkår till Älmhults Musikkår. Till ny dirigent hade anställts ännu en "Kronobergare", nämligen musikfanjunkare Göte Lundblad. Oron över hur det skulle gå när Bergmarker på grund av tidsbrist slutade, kunde snabbt elimineras då det visade sig att Göte Lundblad var väl kvalificerad för dirigentjobbet.

1951 var ett stort år för ELME musikkår, musikfanjunkare Carl-Johan Bergmarker anställdes som ny dirigent. Hur betydelsefull denna händelse skulle bli kunde ingen veta då, men Bergmarker har betytt oändligt mycket för musikkåren i Älmhult. Han inledde med att lägga om kåren från oktett till "stor kår", vilket blev en mycket omtyckt förändring. Många idéer och mycket kunskap har Bergmarker tagit med sig från sin ordinarie arbetsplats, Kronobergarnas musikkår i Växjö. Carl-Johan Bergmarker stannade som dirigent i kåren fram t.o.m. 1961.

1941 beslutades det att skilja kåren från avd 189, och medlemmar från andra håll än glasbruket kom till kåren.

1924 var året då de första tonerna ljöd från en musikkår i Älmhult. Det var vid Elme glasbruk, där Svenska grov- och fabriksarbetareavdelningen 189, tog initiativet till att starta en musikförening. För att få tag i instrument lånade den nybildade styrelsens medlemmar personligen ut 500 kronor till föreningen, detta för att kunna köpa instrument. De första instrumenten hittades i Glimåkra, där en musikkår just lagts ned. På hösten samma år framträdde kåren för första gången. Detta skedde på en för Älmhultsbor gammal känd plats, nämligen Bokehill. Anledningen till att man redan så snart efter starten kunde ge konsert, berodde på att man repeterade mycket intensivt. Under en månad på våren och en månad på hösten repeterades det varje kväll. Till dirigent hade man anställt fanjunkare Robert Lindström, från Kronobergs regemente i Växjö. Ett samarbete med Kronobergs regemente hade inletts, ett samarbete som har fortsatt och utvecklats under kårens år. Robert Lindström stannade i kåren till någon gång under 30-talet.

Ekonomin är och har alltid varit ett ämne, som gett anledning till problem för musikanter. Under 20- och 30-talet hade kåren många engagemang vid olika festplatser. I stort sett varje kördag, efter jobbet, transporterades kåren och dess instrument iväg till något engagemang. 25% av gaget lades i en gemensam kassa för notinköp och betalning till ledare. Det var med andra ord stor bortavaro från familjen för kårens musikanter, detta kunde dock uppvägas med de extra kronor det kunde bli i den egna börsen.